‹‹ Tillbaka

Så började mitt fiskeintresse Av Jan Åkerlund, Malmberget Den åttaåriga pojken som jag var då stod på bron över Persökanalen i Metsundet. Den bästa platsen på jorden som jag tyckte. Därför att kanalen finns där som tyst och hemlighetsfull rinner bara en bit från sommarstugan som familjen hade där. Metsundet ligger mellan Persön och Örarna nästan tre mil norr om Luleå. Solen värmde så skönt den där tidiga försommarmorgonen. Jag njöt och tittade ner i vattnet. I det sneda ljuset från solen som stod lågt i öster hade jag bra sikt ändå ner till bottnen. Vassen och grönskan runt kanalen lyste varmgrönt. Livet var ljuvligt, jag kände sån trivsel med att titta ner i det levande strömmande vattnet. Ytan förändrades hela tiden i skiftande krusningar från vasskälkarna som vaggade av och an av strömmen. I kanalen växte det rikligt av rörvass, näckrosor och gäddnate. Under mig var vattenytan fri från växtlighet och rätt vad det var dök en fisk upp i öppningen mellan vassruggarna. Hjärtat klappade, hela kroppen reagerade med iver varje gång som en fisk visade sig. Och en tanke infann sig. Tänk om, tänk om jag kunde meta upp en fisk. Men det var förstås omöjligt, inte någonting ägde jag som jag skulle kunna fiska med. Mina föräldrar hade inte kommit på tanken att jag skulle kunna få en metutrustning. Dessutom var de rädda för att jag skulle trilla i kanalen. Fjärilar flög runt i den gräs och blom beväxta slänten ner mot vattnet. Dom första trollsländorna hade konstflygning över rörvassen, de jagade insekter. Deras flykt fascinerade mig den upphäver alla tyngdlagar. Jag blickade nedåt kanalen som rinner ringlande iväg mellan lummiga lövträds bevuxna stränder. Jag kände att det strömmande vattnet alltid så länge jag lever skulle betyda mycket för mig. Då jag följde en trollslända med ögonen flygandes bort mot stranden såg jag i buskaget nedanför bron att något blänkte till. Det väckte genast min nyfikenhet så jag ställde mig ovanför i ett försök att se vad det var. Där nedanför såg jag en ljusslinga som ringlade iväg genom buskarna. Det gick inte att se vad det var i den låga morgonsolens ljus. Vad det nu var reflekterade ljuset så kraftigt så det var bara en bred suddig ljusstrimma. Efter en stund uppfylldes jag bara av en sak, jag måste bara ner dit och se vad det var. Stående där i buskarna såg jag det, det var en nylonlina. Med bultande hjärta över upptäckten tog jag tag i linan med min hand. Den var som behäftad med magi. Jag började dra in den. Det kändes upphetsande, en förhoppning infann sig. Även om jag inte vågade tro på den med risk för att jag kunde bli väldigt besviken. Tänk om det fanns en metkrok i änden. Sedan jag dragit in en bra bit av linan dök det plötsligt upp ett blysänke. Nu klappade hjärtat ännu mer. Tänk om, tänk om. Jo! Där var en krok knyten fast i änden. Det kändes som om jag höll hela resten av mitt liv mellan mina händer. Det som skulle bli en stor del av mitt liv. Jag kände att fiska det var något som jag verkligen ville göra. Med en uppskattning av linans längd kunde jag konstatera att linan borde räcka till från bron ner i vattnet. Jag lindade ihop linan runt handen. Sprang till den enkelt byggda redskapsboden efter en kniv och skar till en lagom lång björkslana som jag gjorde ett metspö av. På stranden välte jag några stenar, där under fann jag några ringlande metmaskar. Så for jag fort upp på bron. Jag knöt fast revänden på spötoppen och betade på kroken. Med spänning och bultande hjärta lät jag linan firas ner mellan fingrarna så den betade kroken kom ner i vattnet. Linan räckte till, jag hade oroats över att den inte skulle göra det. Allt omkring mig försvann, det var endast kroken med den betade masken och det som hände runt den som existerade i denna stund. Plötsligt uppenbarade sig en fisk i den solbelysta öppningen. Den hade kommit ut ur vassruggen lockad dit av den frestande masken. Fisken gjorde några utfall mot kroken. Tog masken, drog iväg med linan utan att den fastnade. Jag såg att det var en mört. Så måste andra fiskar ha uppmärksammat vad som försiggick. Den var inte ensam längre om att få sig en godbit som kommit från ovan. Fyra mörtar och tre abborrar kivades om vem som skulle knipa masken. Plötsligt satt en fast, en mört. Försiktigt började jag att fira upp den. Då slog hjärtat mer än någonsin. Tänk om den frenetiskt sprattlande fisken skulle släppa från kroken. Men jag lyckades få upp den. För första gången i mitt liv fick jag lägga händerna om en fisk som jag själv lyckats fånga. Detta kändes stort. Mörten som var drygt tjugo centimeter lång låg och sprattlade i vägdammet på bron som yrdes upp. Dunk, dunk ljudet fortplantade sig genom hela bron. Ner med linan igen med en nybetad mask. Det blev tre mörtar och två abborrar den där morgonen. Sen kunde jag för tillfället inte fortsätta mer. Ivern tog överhand att vilja visa för mamma och pappa resultatet av denna fantastiska händelse, att jag hade på egen hand fångat fiskar. Dom hade inte aning om vad som försiggick och vad jag hade kommit på. Jag hade kommit ur sängen långt före dom och min brorsa. Jag märkte en aktivitet i stugan, troligen var det morgonkaffet och frukosten som var på gång. Lagom för mig som just metat upp några fiskar. Så kom föräldrarna och brorsan ut för att inleda dagens olika aktiviteter. Fort lindade jag reven runt spöet och gömde det i buskarna. Hastigt rafsades fiskarna samman och jag sprang upp till stugan. Då jag visade upp fiskarna för mamma, pappa och brorsan stod de bara tysta en lång stund, som om dom sökte efter ord som dom inte kunde finna. Och en förklaring över hur jag hade lyckats med att fånga fiskarna, som låg där i mina händer. Det var en total överraskning för dom, något helt oväntat. Något som de absolut inte hade kunnat tänka sig. Inte ens jag hade en aning om vad jag skulle få vara med om då jag gick bort till kanalen. Men har du fiskar? Hur har du burit dig åt för att fånga dom? Fick dom stammande ur sig till sist. Så berättade jag om den här morgonens händelser. Jag fick mycket beröm för att jag lyckats med att fiska upp fiskarna. Min bror reagerade avundsjukt, han skulle minsann också visa att han kunde fiska upp fiskar. Medan jag åt frukosten rensade mamma fiskarna och tillagade dem, mina första fiskade fiskar till lunchen. Det kändes fantastiskt. Från den stunden var jag heltänd på fiske. Över frukost talriken med fil och tunnbrödsbryta samt en korvmacka tänkte jag på kommande fisketur. Men då skulle det bli med riktig fiskeutrustning. Nu 42 år senare är fiskeintresset lika levande i mig som då. I denna skrivandets stund i slutet av April år 2003 ser jag fram mot den här säsongens fiske med längtan. Fiskeintresset har inte mattats med åren. Nu har jag ett nytt strömmande favorit vatten. Det är Lina älven som rinner förbi Koskullskulle i Gällivare kommun. Numer är det inte abborre och gädda som jag är ute efter. Det är harr och öring även röding om jag kommer på någon sjö som hyser sådana. // Jan Åkerlund Tack Janne.