‹‹ Tillbaka

Fiskekrönika Av Christer Renström, Malå Som fiskare minns man helst de gånger man fått uppleva framgång och god fiskelycka, men att brottas med Murphy och hans vänner har också sin charm. När man svettats i timmar och slutligen kommer fram till fjällvattnet man drömt om under vintern, som aldrig verkat vilja ta slut, kastar man av sig huset man burit på ryggen. Efter stånk och stön och en massa knakande i ryggen förbannar man sig själv för att man inte tränat under det senaste året. Sedan startar en febril verksamhet med att få lägret i ordning samtidigt som man skannar av vattenytan efter vaket. Det där vaket man sett hundra gånger i drömmen och hoppas få se på riktigt denna gång. På något konstigt sätt så blir allting gjort ändå. Tältet reses, ryggan packas upp och maten tillagas med ren automatik. Ett par timmar senare har man kastat några kast och kanske fått kvällens matfisk. Sittandes vid vattenbrynet med en rejäl mullbänk under läppen spanar man in omgivningarna och man inser återigen att livet är härligt. All stress har runnit av och den rätta känslan har infunnit sig. Fortfarande går blicken i skarpa svep, letandes efter tecken på 'den Gamle'. Med en van rörelse kommer flugasken fram och favoritflugorna, en del med slitet hackel, gås igenom och sakta börjar planer ta form om hur man detta året ska överlista jättefisken. Ett ordentligt plaskande tar en tillbaka till verkligheten och grejorna görs i ordning. Var vakade det? Det plaskar igen och sen är det låst på målet. Nu ska den tas, 'den Gamle'! Sakta smygande försöker man hitta läget varifrån man ska presentera flugan utan att skrämma bort fisken. Allting är perfekt och luftkasten glider inom kort genom luften. Fisken vakar fortfarande som det verkar helt ovetande om en främmande närvaro. Ett drag till! Några stillsamma sekunder går och ett ryck fortplantar sig genom spöt. Det är här glädjetjutet borde komma, men på nåt sätt verkar det fel då flugan sitter säkert krokad i en ståtlig härva av fjällbjörk. I förargelsen har fisken skrämts bort och arbetet med att kroka av 'den store' tar sin början. Det kan inte hjälpas, men denna episod hör definitivt till de vanliga och är ett säkert kort då man sitter och ljuger med kamraterna under vinterkvällarna. För visst är det så att fisken tagit flugan om bara inte... En annan historia där jag spelade den ofrivilliga huvudrollen dyker upp i minnet. Den utspelar sig för bra många år sedan vid kanten av mitt hemmavatten. Hösten var sen och det nalkades öringtimma. I dunklet hördes ordentliga vak och ganska snart infann sig en viss fiskefeber grundad i optimistisk orutin. Från spöt hängde självklart flugkastet och dinglade. I första kastet hade flugkastet nästan börjat dragga i strömmen och började tas in för ett nytt försök. Ett gigantiskt plask! Det kom som en chock att se flugkastet lätta knappa metern och dimpa ned i en kaskad av vatten som i mina tankar inte kunde ha åstadkommits av någon annat än den lokala konungen, jätteöringen! Febrilt fiskades platsen av ett otal gånger. Tanken hade aldrig dykt upp att det för det första troligen var en gädda som jagade i strömmen och för det andra existerade inte den öring som skulle trivas i den miljö som erbjöds med en ivrig fiskare som närmaste granne. All uppståndelse hade utan att jag märkt det väckt mina kamraters intresse och de stod bakom mig och iakttog mina försök att snärja spökfisken. Timmen blev sen och alla försök att få mig att lämna platsen gick i stöpet. Äntligen kände jag den otvivelaktiga känslan av jätteöringens napp. Attans! Mothugget kom för sent och jag svor högt över min klumpighet och lite tystare över de undertryckta skratt som kom från strandkanten. Det lågmälda fnittret byttes snart ut mot lössläppt gapskratt när kamraterna för att blidka min ilska förklarade hur det egentligen låg till. Det var så att en av kamraterna hade smugit fram till mig och tagit tag i spöhandtaget som stack fram under armen och skakat till ordentligt. Det var jätteöringen!! Efter ett par sekunder kom insikten av hur dråplig situationen måste ha varit för mina betraktare och jag stämde in i skrattet. Shit happens! =) Skitfiske på er allihopa! Christer Renström. Tack Christer.