Liten laxfiskarkille
Av Hasse Stenudd, Gällivare
 Det
svåra var att kombinera laxfisket och graviditeten. Det
var dåligt tajmat, så att säga. Att föda
barn alltså, mitt under den brinnande laxsäsongen i
Tornedalen, när laxarna fick ha köbricka för att
passera bron i Anttis.
Folk från när och fjärran
vallfärdade till Anttis-bron för att skåda laxarna.
Också vi åkte dit och fick skåda de majestätiska
fiskarna. Tänka sig, att någon gång på
tjugohundratalet kunna säga till sina barnbarn:
- Jo, jag minns året 1997. Det var ett speciellt år
det.
Först lyste Hale-Bopp-kometen upp himlen, under ett par månaders
tid, så att man inte ens behövde gatljus i Pajala.
Och på sommaren stod laxskallarna så tätt i älven
att man inte kunde ro båt utan att kollidera med dem. Och
när laxarna så tuppade av var det bara att plocka upp
dem i båten.
Då är man så gammal att barnbarnen som flockas
runt omkring en förväntar sig att man ska skarva till
lite grand. Medan man blinkar med ena ögat suckar man, och
säger:
- Ja, ni ungar, ni skulle varit med om 1997.
Och barnbarnen ska skratta gott och tycka att farfar, eller morfar
är ett päron.
Nå. När hon med dom blå gått en vecka över
tiden för den beräknade förlossningsdagen, var
jag lite orolig för att jag skulle sitta i Svänges båt
ute på älven när värkarna satte in. Men så
kom han på att jag kunde ta med mig yuppinallen.
- Ja, så slänger jag bara dig i land om det hörs
något, sade Svänge.
Jo, nog gick det väl bra. Den lilla krabaten verkade inte
alls ha bråttom. Kanske var det för att pappa presenterade
sig och sjöng för barnet medan det låg i mammas
mage?
Kanske barnet då i rena förskräckelsen, med sina
sista krafter klängde sig fast i navelsträngen?
Jag hade tid att fiska på de mest möjliga och omöjliga
ställen. När de från mödravårdscentralen
skickade oss till BB i Gällivare stuvade jag in kastspöet
i skuffen. Strax utanför Gällivare slängde jag
förväntansfulla blickar mot Nuolajärvi där
jag hört att det planterats in fin öring.
Inte heller på BB i Gällivare ville värkarna komma
igång så de fick hjälpa oss på traven.
Barnmorskan var bestämd och sade:
- Nu ska vi göra barn.
Och så fick det bli.
Dagarna gick och just då, i slutet av juli, nådde
laxbeståndet i älven sitt klimax. I en inre syn såg
jag Svänge sitta i sin roddbåt och lyfta in lax efter
lax. Jag kunde inte låta bli att från BB ringa upp
honom. Han svarade inte på mina frågor om fisket utan
undrade om det blivit något ännu.
- Nå, inte vet jag. Det blev någon skräpgädda
i förra veckan innan vi åkte in hit, fast en vägde
tre och sju. Men jag har hört att i Nuolajärvi...
- Du är inte klok på en fläck och kommer aldrig
att bli det, sade Svänge och avbröt mig. Har det blivit
någon unge än?
frågade han mig otåligt.
- Jasså det, sade jag. Jo, det blev en liten laxfiskarkille
på fyra och tre.
När man frågar tjejer och killar som snart skall fylla
tonår eller moppe hur gamla de är, svarar de ofta:
- Tolv och ett halvt, eller fjorton, och tillägger snart,
"och ett halvt".
Allt utöver den ringa åldern är så viktigt.
Det är samma med oss fiskare som ännu inte tagit någon
riktigt stor fisk, som vår första lax.
En sommar badade jag vid sandniporna i Gäddvik utanför
Luleå. Jag kände igen en kille som stod lite längre
bort, med vatten upp till knäna och med ett kastspö
i sin hand.
Han fick syn på mig och skrek ivrigt åt mitt håll.
- Hasse! Jag hade på en gädda som vägde elva och
sju. Men den släppte.
Ja, inte vet jag hur han visste att gäddan som släppte
vägde elva och sju. Men kanske kom det en våg där
han stod i vattnet?!
Ärligt talat så blev det ingen lax för min del
i sommar. Men det blev många fina kvällar ute på
och vid älven. Och jag lever länge på minnet av
att ha sett några livs levande laxar i det vatten som för
många av oss är det samma som fostervattnet - Torneälven.
Och så blev det ju en liten laxfiskarkille
- på fyra och tre.
Kåseriet är med tillstånd av författaren
hämtad ur boken
TILL FOSTERVATTNETS STRÄNDER av Hasse Stenudd!
Jag rekommenderar er att läsa den...
Tack Hasse.
|
