‹‹ Tillbaka

Stora karl´n kan ju inte ge sig till att gråta... Av Bertil Warg, Gällivare När man var liten, då grät man när det gick åt helsicke. Nu i somras slängde jag mössan i backen och hoppade på den. Stora karln´kunde ju inte ge sig till att gråta, men dom var inte långt borta, tårarna. Jag fiskar mycket och i varenda kast jag lägger ut med fluglinan finns tanken på den stora fångsten. Den där rekordfisken som får knäna att skaka, händerna att darra och hjärtat rusa i högvarv. Därför söker man sig också till vatten där man vet att dom finns, men för det mesta får man nöja sig med mindre fiskar och ibland blir man helt utan. I vissa sjöar får man nästan alltid fisk, i andra är det glest mellan nappen men utmaningen finns alltid där. Kanske dom tar idag. En av sjöarna jag brukar fiska i hade inte gett ett enda napp trots att jag hade varit dit ett tiotal gånger inom loppet av en månad. Självklart så lessnar man på ett sådant ställe, men tanken finns ju alltid att någon gång måste dom ju vara på hugget och så åker man dit igen, trots allt. En dag, i början på juli, var jag sent ute och kom till sjön först vid ettiden. Eftersom jag inte hade ätit lunch beslöt jag att göra eld och rasta innan jag började fiska. Men när jag väl hade fått av mig ryggsäcken kunde jag inte låta bli att testa några kast så jag matade ut fluglinan på marken och kastade ut. Som vanligt, i sommar, så var det en fin dag. Det var som att stå och titta ner i ett akvarium när jag med blicken följde den sakta dalande sjunklinans väg mot botten. Plötsligt anar jag något i ögonvrån och tittar dit. En jätteröding. Den är gott och väl en meter lång och dom vita bröstfenorna, stora som handflator, lyser tydligt i vattnet. Den är på väg snett ut från stranden och jag både ser och känner att den har flugan i sikte. Med darrande knän börjar jag snabbt att ta in linan, saktar ner när jag beräknar att dom ska mötas och så PANG. Linan ringlar upp från marken och ut genom spöringarna med blixtens hastighet när fisken med våldsam kraft rusar ut mot sjön. På ett ögonblick har den dragit ut hela löslinan och slirbromsen slår till när linan når spörullen. Det tjuter till i rullen och sedan är allt tyst. Djupt besviken halar jag in den slaka linan och konstaterar att flugan är borta. Besvikelsen blir ännu större när jag ser att det är mitt eget fel. Knuten i tafsen har gått upp. Jag har aldrig tidigare tappat en fisk på grund av en dålig knut. Den här gången när jag hade på den största fisk jag någonsin sett, då händer det. Just då. Man kan gråta för mindre. Det är svårt att beskriva dom känslor som rasar inom en efter att ha tappat en sådan fisk. Man är både tom och ledsen, arg och besviken och eftersom jag av erfarenhet vet att jag kanske aldrig mer kommer att ha en liknande bjässe på kroken, så får jag leva med att jag slarvade bort mitt livs fisk. När jag skarvat på ny tafs och knutit på en ny likadan fluga gör jag några halvhjärtade meningslösa kast innan jag beslutar mig för att fika. När jag halar in linan är det plötsligt tvärstopp. Det är återigen en bjässe. Jag kan inte rubba den. Den står still och jag känner i linan hur den sakta liksom ruskar på huvudet. Jag drar för allt vad tafsen tål men det går inte att rubba. Vi står där säkert ett par minuter och ingen av oss viker en tum, när fisken, återigen en jätteröding, plötsligt kastar, med ett våldsamt plask, åt vänster och släpper. Det är nu som jag sliter av mig kepsen, dänger den i backen och hoppar på den. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. När jag lugnat ner mig något drar jag ner den skamfilade kepsen över öronen och gör upp eld. När jag fikat färdigt packar jag ihop för att åka hem men kan inte låta bli att göra några kast och efter ungefär en halvtimma kommer det överraskande hugget. Den här rödingen är mindre, jag tippar på ett till ett och ett halvt kilo, så jag tar det lugnt. Den kommer snällt men när den är en sex, sju meter från stranden så stannar den och går ner mot botten och tjurar. När jag provar att lyfta den så står den bara kvar och jag börjar undra. om den kanske är större än jag tror. Sedan börjar den sakta att flytta sig sidledes. Jag lyfter spöt och pressar den men den vägrar att komma upp. Efter att ha vallat den fram och tillbaka cirka tio minuter börjar den sakta ge med sig och när jag skymtar den under vattenytan kommer den stora skälvan. Den är på minst fyra kilo. Visserligen liten i jämförelse med dom två tidigare men ändå större än någon annan fisk jag fått. Fiske är trött och voltar i vattenytan för att komma loss och jag släpper lite på pressen för att lugna ner den. Försiktigt lirkar jag den motsträviga rödingen mot land. Den här får jag bara inte tappa. Den sprattlar i ytan men kommer allt närmare. När den är inom räckhåll böjer jag mig ner efter håven och för den sakta mot fisken. Den gör ett sista förtvivlat försök. Lyckas lsita sig lös och simmar sin väg följd av mina förbannelser. Jag får inget mer napp den dagen och jag går till bilen med gråten i halsen gnolande på en stump om, att det är inte min dag i dag, inte min dag i dag. Jag stannar inte heller och köper någon lott på kiosken som jag passerade på hemvägen. Någon vecka senare är jag tillbaka vid sjön. Men det är helt dött. Timmarna går och inte ett enda napp. Mitt i all tristess, när jag lyfter spöt för ett nytt kast, kommer den från ingenstans, som en torped. Allt går så fort så jag hinner inte hejda min lyftande rörelse och flugan följer med upp i luften. Fisken kommer upp som skjuten ur en kanon, tar flugan i luften, landar med ett ljudligt plask och drar i väg så vattnet sprutar om den. Det sker så överraskande snabbt att jag inte hinner med och den drar ut åtskilligt med lina innan jag kommer mig för att bromsa ner den. Den rusar hit och dit men sitter kvar och efter ungefär en kvarts kamp kan jag landa den i håven. En grann öring, en hanne på drygt tre kilo. På kvällen när jag går till bilen gnolar jag på en stump om, att det är min dag i dag, min dag i dag. Jag stannar också vid kiosken och köper en lott. Man vet ju aldrig, det kanske är min dag i dag. Bertil Warg, Gällivare Författare och krönikör Läs Bertils bok "Möten i markerna" Tack Bertil för bidraget.