‹‹ Tillbaka

Kikmete i Sjaunja Av Bertil Warg, Gällivare När ovädret drog in på eftermiddagen lämnade vi sjön och åkte hemåt. Vi, Ola Möller och jag, hade legat hela dagen uppe på Muorjejaure i Sjaunja och pimplat harr, och med ett tiotal harrar i en plastkasse i skoterkälken var vi på väg hem. När vi kommer ned på sjön Etnajaure efter Sjaunjaälven och passerar en udde får jag plötsligt en ingivelse och stannar skotern. På samma ställe fick jag massor av storabborre på nät under en älgjakt och jag får nu lust att prova om de tar på pimpel. Ola knorrar lite, det vräker ned snö och det är sent på eftermiddagen. Vi är båda hungriga och frusna och har långt hem, men jag borrar ett hål och släpper ned pirken för att mäta djupet. När jag drar upp blir jag överrumplad av det häftiga motrycket. Den är tung och motsträvig, men upp ur hålet kommer en kilosabborre. Jag krokar lös den och släpper ned igen - med samma resultat. När jag, utan att ha mask på kroken, dragit min tredje kilosabborre på raken borrar Ola ett hål alldeles intill och tillsammans drar vi sedan på en kort stund upp fyrtio kilo storabborre. Det är sådär med fisket. Det kan gå en hel vinter utan att man får annat än enstaka ströfiskar och så plötsligt är det bara att ösa. Det gäller tydligen att vara på rätt plats i rätt tid. Fjällpiloten Knutte Hedström berättade att när han en gång varit ute på ett uppdrag och var på väg hem möttes han av dåligt väder i höjd med Luleälven. Han landade på isen i Jaurekaska för att invänta bättre väder, och eftersom han inte hade något särskilt att göra började han pimpla i några hål som fanns alldeles intill flygmaskinen. Han fick tolv stycken fyrakilos öringar på raken. Han var också på rätt plats i rätt tid. Efter att ha legat sex timmar på isen ovanför Kultimalombolo i Sjaunjaälven en vårdag utan att ha haft ett enda napp kunde jag plötsligt ösa upp tjugosex harrar av varierande storlek på en kort stund. Det är, som sagt, nyckfullt det där med fiske. Vinter och vår är det ju inte mycket till jakt och pimpelfisket är då en trevlig sysselsättning. Nu fiskar jag mest uppe i Sjaunja, och där är det bara harr och storabborre som gäller. Där finns varken röding eller laxöring, men oberoende av vad man får är det ändå kul när det nappar. Det behöver ju bara rycka lite i reven, så kan man sitta på isen och nöta i timtal. Abborren och harren är mycket svårflirtade tidigt på våren, men blir det bara varmväder några dagar så brukar de bli mer huggvilliga. Bäst är det på senvåren, och då kikmetar vi efter abborre och harr. Kikmetet gör det hela mer spännande, för ofta står fisken under hålet utan att nappa. Men kan man bara se den så brukar man alltid kunna lura fast den på något vis. Ibland när man sitter lugnt och pimplar sjunger det plötsligt bara till i reven och så är pirken borta. Storgäddan har gjort sin räd, och i Sjaunja händer det faktiskt rätt ofta. En gång för några år sedan när jag råkade ut för det här var det en ovanligt stor fisk. Det bara small till i pimpelspöet och så var pirken borta. Den gången föll det sig så att jag hade både gäddsaxar och agn i skoterkälken, så med hjälp av en kort persiennlina riggade jag snabbt ihop det hela och släppte ned i hålet. Sedan band jag linan runt skaftet på isbillen och lade den tvärs över hålet. Efter en stund tyckte jag att linan rörde sig så jag tog tag i isbillen för att känna efter. Det var tvärstopp, helt stumt, så jag förstod att det inte var någon liten gädda som hade fastnat. Den var så stor att huvudet nådde tvärs över pimpelhålet, och då gick den ju inte heller att lyfta upp. Efter nära en halvtimmes lirkande, då hade jag också krokat fast den med ytterligare två gäddsaxar, lyckades jag med hjälp av isbillen, trycka den nedåt och bakåt och på det viset kunde jag sedan lirka in gäddkäften i hålet och dra upp den. Den vägde över tio kilo. Trots att jag mer eller mindre ser gäddan som en skräpfisk så är det jädrigt spännande en sådan här gång innan man har fått upp den ur hålet. På tal om kikmete så har ni väl hört talas om när John Eriksson, eller Joppe som kan kallas, kikmetade efter röding i Torneträsk. Han borrade upp ett hål och lade sig på renhuden och när han kikar ned så ser han ett helt stim med röding under hålet. De står tätt som fordringsägarna i ett konkursbo och Joppe tänker, att nu jädrar blir det fiska av. Men hur han än lirkar, virkar, pockar och lockar med pirken så är det ingen som nappar. Efter en lång stund utan att ha fått någon fisk hör han fotsteg närma sig på isen och när han tittar upp ser han konstigt nog fortfarande fiskstimmet framför sig, samtidigt som han hör en röst som säger; - Fan, vad mycket renhår du har på glasögonen, Joppe. Mitt favoritfiske är ändå bäckmete. Det finns väl knappast något fiske som är trevligare än att under en varm, myggrik högsommakväll smyga utefter en svalt porlande, skuggbelagd skogsbäck på jakt efter småforeller. De hugger som blixtar, och det viner om reven när forellen sidledes skär genom vattnet för att komma loss. Och trots att de är små så lever hela näven under deras muskler när man skall ta loss dem från kroken. Nu finns det ju inte många kvar av de gamla forellbäckarna, men jag brukar vittja hemligjokk ett par gånger varje sommar. Där kan man fortfarande dra en femtio, sextio småforeller på en kväll. Panerar man dem sedan och knapersteker dem i smör, då kan sjötungan slänga sig i väggen. Bertil Warg, Gällivare Författare och krönikör Läs Bertils bok "Möten i markerna" Tack Bertil för bidraget.