Kikmete i Sjaunja
Av Bertil Warg, Gällivare
När
ovädret drog in på eftermiddagen lämnade vi sjön
och åkte hemåt. Vi, Ola Möller och jag, hade
legat hela dagen uppe på Muorjejaure i Sjaunja och pimplat
harr, och med ett tiotal harrar i en plastkasse i skoterkälken
var vi på väg hem.
När vi kommer ned på sjön Etnajaure efter Sjaunjaälven
och passerar en udde får jag plötsligt en ingivelse
och stannar skotern. På samma ställe fick jag massor
av storabborre på nät under en älgjakt och jag
får nu lust att prova om de tar på pimpel.
Ola knorrar lite, det vräker ned snö och det är
sent på eftermiddagen. Vi är båda hungriga och
frusna och har långt hem, men jag borrar ett hål och
släpper ned pirken för att mäta djupet.
När jag drar upp blir jag överrumplad av det häftiga
motrycket. Den är tung och motsträvig, men upp ur hålet
kommer en kilosabborre. Jag krokar lös den och släpper
ned igen - med samma resultat. När jag, utan att ha mask
på kroken, dragit min tredje kilosabborre på raken
borrar Ola ett hål alldeles intill och tillsammans drar
vi sedan på en kort stund upp fyrtio kilo storabborre.
Det är sådär med fisket. Det kan gå en hel
vinter utan att man får annat än enstaka ströfiskar
och så plötsligt är det bara att ösa. Det
gäller tydligen att vara på rätt plats i rätt
tid.
Fjällpiloten Knutte Hedström berättade att när
han en gång varit ute på ett uppdrag och var på
väg hem möttes han av dåligt väder i höjd
med Luleälven. Han landade på isen i Jaurekaska för
att invänta bättre väder, och eftersom han inte
hade något särskilt att göra började han
pimpla i några hål som fanns alldeles intill flygmaskinen.
Han fick tolv stycken fyrakilos öringar på raken. Han
var också på rätt plats i rätt tid.
Efter att ha legat sex timmar på isen ovanför Kultimalombolo
i Sjaunjaälven en vårdag utan att ha haft ett enda
napp kunde jag plötsligt ösa upp tjugosex harrar av
varierande storlek på en kort stund.
Det är, som sagt, nyckfullt det där med fiske.
Vinter och vår är det ju inte mycket till jakt och
pimpelfisket är då en trevlig sysselsättning.
Nu fiskar jag mest uppe i Sjaunja, och där är det bara
harr och storabborre som gäller. Där finns varken röding
eller laxöring, men oberoende av vad man får är
det ändå kul när det nappar. Det behöver
ju bara rycka lite i reven, så kan man sitta på isen
och nöta i timtal.
Abborren och harren är mycket svårflirtade tidigt på
våren, men blir det bara varmväder några dagar
så brukar de bli mer huggvilliga. Bäst är det
på senvåren, och då kikmetar vi efter abborre
och harr. Kikmetet gör det hela mer spännande, för
ofta står fisken under hålet utan att nappa. Men kan
man bara se den så brukar man alltid kunna lura fast den
på något vis. Ibland när man sitter lugnt och
pimplar sjunger det plötsligt bara till i reven och så
är pirken borta. Storgäddan har gjort sin räd,
och i Sjaunja händer det faktiskt rätt ofta. En gång
för några år sedan när jag råkade
ut för det här var det en ovanligt stor fisk. Det bara
small till i pimpelspöet och så var pirken borta. Den
gången föll det sig så att jag hade både
gäddsaxar och agn i skoterkälken, så med hjälp
av en kort persiennlina riggade jag snabbt ihop det hela och släppte
ned i hålet. Sedan band jag linan runt skaftet på
isbillen och lade den tvärs över hålet.
Efter en stund tyckte jag att linan rörde sig så jag
tog tag i isbillen för att känna efter. Det var tvärstopp,
helt stumt, så jag förstod att det inte var någon
liten gädda som hade fastnat. Den var så stor att huvudet
nådde tvärs över pimpelhålet, och då
gick den ju inte heller att lyfta upp.
Efter nära en halvtimmes lirkande, då hade jag också
krokat fast den med ytterligare två gäddsaxar, lyckades
jag med hjälp av isbillen, trycka den nedåt och bakåt
och på det viset kunde jag sedan lirka in gäddkäften
i hålet och dra upp den. Den vägde över tio kilo.
Trots att jag mer eller mindre ser gäddan som en skräpfisk
så är det jädrigt spännande en sådan
här gång innan man har fått upp den ur hålet.
På tal om kikmete så har ni väl hört talas
om när John Eriksson, eller Joppe som kan kallas, kikmetade
efter röding i Torneträsk. Han borrade upp ett hål
och lade sig på renhuden och när han kikar ned så
ser han ett helt stim med röding under hålet. De står
tätt som fordringsägarna i ett konkursbo och Joppe tänker,
att nu jädrar blir det fiska av.
Men hur han än lirkar, virkar, pockar och lockar med pirken
så är det ingen som nappar. Efter en lång stund
utan att ha fått någon fisk hör han fotsteg närma
sig på isen och när han tittar upp ser han konstigt
nog fortfarande fiskstimmet framför sig, samtidigt som han
hör en röst som säger;
- Fan, vad mycket renhår du har på glasögonen,
Joppe.
Mitt favoritfiske är ändå bäckmete. Det finns
väl knappast något fiske som är trevligare än
att under en varm, myggrik högsommakväll smyga utefter
en svalt porlande, skuggbelagd skogsbäck på jakt efter
småforeller. De hugger som blixtar, och det viner om reven
när forellen sidledes skär genom vattnet för att
komma loss. Och trots att de är små så lever
hela näven under deras muskler när man skall ta loss
dem från kroken.
Nu finns det ju inte många kvar av de gamla forellbäckarna,
men jag brukar vittja hemligjokk ett par gånger varje sommar.
Där kan man fortfarande dra en femtio, sextio småforeller
på en kväll. Panerar man dem sedan och knapersteker
dem i smör, då kan sjötungan slänga sig i
väggen.
Bertil Warg, Gällivare
Författare och krönikör
Läs Bertils bok "Möten i markerna"
Tack Bertil för bidraget.
|