‹‹ Tillbaka

Drömfisken… Av Christer Renström, Malå Man kan bara just ana fladdermössens luftakrobatik i gränsen för synfältet, där de jagar insekter i mörkret. Det är sensommarkväll och kaffeelden sprakar i takt med skuggorna som får liv av lågornas dans. Det är tredje kvällen i rad jag sitter på samma ställe och väntar, spanar. Spanar efter, ja vad? Första gången jag såg jätteöringen skrämde den skiten ur mig då den misshandlade både min fluga och min själ. Då torrflugan just börjat stripa på nacken vid selets utlopp kom den rakt underifrån och tog flugan. Som en raket tog den till väders, helt vertikalt, med flugan i munnen. Ingen tanke på mothugg eller dylikt kom någonsin fram till mitt motoriska centrum, vilket antagligen blivit förlamat då underkäken föll som en sten, accelererande tillsammans med min puls. Ett bra tag efter att fisken tagit vatten och simmat iväg med både fluga och brusten tafs stod jag kvar, fånigt stirrande med öppen mun. Efter ”incidenten”, vilket jag envist kallade händelsen för alla åhörare med minsta intresse, hade jag besökt selet varje kväll i en veckas tid för att spana och lära mig vad det var jag hade emot mig. ”Den öringen ska jag ha!”, var det mantra som på heltid upptog mitt sinne. Med tiden kom jag till den insikten att den här fisken antagligen var sänd av hin håle själv. Det var nästan som att den letade upp mig då jag försökte spana på vad jag ansåg vara det allra diskretaste manér. Känslan i kroppen är att i kväll händer det. Troféöringen, eller gamm’satan som jag döpt den till, kommer att bli min. Alla möjliga förberedelser är gjorda. Nyknutna flugor, välsignade med Ettan lössnus och en bön till Bjeggelvas, trängs i öringasken, minst tre koppar kaffe rusar genom blodomloppet och i stekpannan stelnar flottet efter renskavet. Kors i krösamoset, i kväll händer det!! Samtidigt som tanken ekar ut i skallen, ser jag den. Den har ingen fast ståndplats, utan den går lugnt och betar på selet, helt trygg och obrydd. Jag vet precis hur den rör sig över selet och jag gör mig redo. Redo!! Gåendes på knä kommer jag i position för den nya ronden, kastar ett skitsnyggt kast som blir precis som jag vill ha det och väntar… När öringen dyker upp i ögonvrån börjar jag hemtagningen av flugan på ett sätt som gränsar till att vara erotiskt. Inget kan gå fel just nu. Nu har den upptäckt flugan och jag anstränger mig till det yttersta för att försöka se den. Missar jag mothugget denna gång knäcker jag spöt och byter hobby. Jag lovar! Med bara ett par, tre meter kvar innan flugan får landkänning ser jag hur öringen accelererar mot flugan. ”Jäklar, den kommer att ta!! Den är ta mig f-n groteskt stor!!! Nu, nu, nu!!...” Tankarna yr och det gror ett leende i mungipan. Öringen hejdar sig samtidigt som ett oheligt ljud tränger genom den nyss så tysta natten. ”Men, för f…..! Vad är det som händer?!” Med en obarmhärtig dos av väckarklocka rycks jag tillbaka till verkligheten och jag morrar dovt innan klockan får en smäll så den tystnar. Det går ett par minuter innan jag orienterat mig. Klockan är strax efter sex på morgonen. Jag kliver upp och tittar ut genom fönstret. Det är i slutet av april och vårförfallet har äntligen kommit igång. En månad till och då är det verkligen fiskeligt! Ett leende kommer motvilligt fram i mungipan. ”Den där öringen ska jag ha!! Vänta tills i natt bara!...” Kaffet lockar och en ny dag har just börjat. Christer Renström, Malå Tack Christer för en underhållande story. / Michael